Läste en bra krönika av Lars Berge i svenskan idag. Under titeln ”Vi är bara pappor – inga superhjältar” ifrågasätter han varför män blir så hyllade för att de är hemma och är pappaledig när det snarare är en fantastisk förmån. Dessutom skriver han att vi män borde ta vårt ansvar för att kvinnorna inte ska halka efter i karriären och lönestatistiken genom att de är hemma mycket längre än oss män.
Jag och Cam har inte diskuterat föräldraledighet i detalj, men jag har ändå en känsla att vi kommer dela hyffsat lika. Lars Berges argument i krönikan gör att det känns än mer rätt. Han skriver bland annat:
Jag fick se min son lära sig gå, säga sina första ord och skämta för första gången (ja, det handlade om bajs). Det är outplånliga minnen. Under samma tid har inget hänt på mitt skrivbord. Det ser precis ut som jag lämnade det. En trave utskrivna tidningsartiklar. Ett pennställ utan fungerande pennor. En odiskad kaffemugg prydd av Homer Simpson. Jag kunde lika gärna ha tagit tidningen med mig in på WC och återvänt ett ögonblick senare. Vilket jag på sätt och vis har gjort. Ser man ett yrkesliv på 40 år i skalan av en vanlig arbetsdag motsvarar 9 månader en paus på cirka 10 minuter. En pappaledighet tar inte mer tid från karriären än att gå och skita, att sitta i telefonkö till teknisk support eller dricka en kopp blaskigt automatkaffe en vanlig dag på jobbet. För att avvara en sådan liten stund krävs inget hjältemod. Det handlar om prioriteringar.
Jag vet vad jag vill prioritera…
Bloggar etiketter: föräldraledighet, föräldraskap, karriär, Lars Berge, pappa, pappaledighet
