Läste en klok ledare av Sanna Rayman i SvD imorse om delad föräldraförsäkring. Utgångspunkten är en debattartikel av PM Nilsson i Expressen på fars dag. PM anser att föräldraförsäkringen ska kvoteras, han skriver: Jag tror att det är mycket svårt att nå ökad jämställdhet vad gäller arbetet hemma och arbetet borta med den nuvarande föräldraförsäkringen. Med en så enkel sak som tid knyter den mamman till barnet och distanserar pappan och skapar mönster som får mycket stora konsekvenser.

Vidare skriver han: Det handlar inte om att han har högre lön än hon, det handlar om att hon så ofta har monopol på de första åren av barnens liv och därmed är ensam om den riktigt starka relationen till barnen. Den som känns i huden och i magen, som gör att man inte vill vara borta en enda hotellnatt och att man orkar arbeta sig igenom allt regn och snor och grus och gråt och skrik och tycka att man är i paradiset.

Men PM verkar tycka att lösningen på ”mammans monopol” som han uttrycker det är att dela föräldraförsäkringen 50-50. Jag tror det är brist på kommunikation som leder till detta monpol. Som pappa måste man våga hävda sin rätt. Men att genom politisk styrning och lagstiftning låsa in en familj i en bestämd lösning blir stelbent. Ibland kanske det är bättre för familjen att ha spelutrymme att fördela föräldraledigheten utifrån sina egna förutsättningar just då. Det kan ju dessutom faktiskt ändra sig mellan barn ett och barn två (om man nu skaffar flera barn) beroende på livssituation just där och då.

Men åter till Sanna Rayman. Jag tycker hon hamnar så rätt i sitt resonemang. Det behöver inte vara milimeterrättvisa för att det ska vara jämställt. Hon skriver: Kort sagt. Jämställdhet och rättvisa kan inte enbart räknas i antal månader.

Sanna avslutar det också väldigt bra. Vi har principer som vi på ytan är eniga om, men en praktik som kraftigt motsäger att vi innerst inne delar de där principerna. Jag vill varken ifrågasätta eller kritisera att PM Nilsson och många män med honom vill ta en större del av föräldraansvaret – tvärtom. Men frågan är om de inte skulle prata mer med sina fruar och mindre med staten om ­saken. Allt i livet ska inte vara ­politik.

Jag tror vi har svårt att komma ifrån att mamman är hemma den första tiden. De allra flesta ammar ju faktiskt och då är det nästan omöjligt att inte mamman stannar hemma. Men då denna amningstid är över borde varje föräldrapar ha en allvarlig diskussion om hur uppdelningen ska se ut. Som pappa måste man kräva sin rätt till delaktighet i sitt barns uppväxt. Mamman måste också våga släppa in pappan, för legio är ju nästan att mamman ska stanna hemma åtminstone det första året.

Jag och Camilla har löst det så att hon var hemma första halvåret. Det anser inte jag att vi hade kunnat lösa på annat vis. Men sen dess delar vi föräldraledigheten rakt av samtidigt som vi båda arbetar halvtid. Det fungerar jättebra och helt utan lagstiftning. Men jag ska inte alls ta åt mig äran. Utan Camillas öppenhet och inkludering hade jag nog inte ”krävt min rätt”. Men jag tycker att fler mammor borde inse samma sak som Camilla, att det är viktigt att även pappan är hemma tidigt i barnets liv för att skapa den viktiga anknytningen.

Så jag säger ja till hyffsat jämn fördelning, men nej till kvotering och millimeterrättvisa!

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, jämställdhet, pappaledighet