DN rapporterar idag om ökat uttag av föräldradagar bland pappor.
År 2000 tog papporna i genomsnitt ut 24 dagar med föräldrapenning. Sedan har det ökat sakta och stadigt och slutade förra året på 34 dagar, enligt Försäkringskassans nya statistik.
De citerade siffrorna verkar gälla för barn under 2 år. Uttaget för barn mellan 2 och 8 år var 2009 15 dagar. En blygsam ökning från 2000 då antalet dagar var 13.
Pappornas andel av det totala uttaget utgjorde 2009 22,3 procent. En ökning med tio procentenheter från 2000 (12,4). En tydlig graf hittar du på DN.se.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka statistiken angående antalet uttagna dagar. Det måste väl vara per år? Men min erfarenhet säger att långt färre pappor tar ut föräldradagar under barnets första år än då barnet är mellan 1 och 2 år. Är det så det räknas kan 34 uttagna dagar per barn 0-2 år i snitt vara ok. För då borde det väl vara så att man kan ta ut noll dagar ett år och 68 dagar nästa år – vilket ger ett snitt på 34.
Sen säger ju inte uttaget av dagar allt heller. Man kan ha flexibla arbetstider och lediga dagar som gör att man kan vara ledig med sitt barn utan att ta ut statsstöd. Så har fallet varit för oss. Camilla har tagit ut föräldradagar kring jul och nyår medan jag hade ledighet enligt avtal och möjlighet att ta ut komptid.
MEN, nu låter det lite som att jag försöker hålla något manligt försvarstal och förkasta försäkringskassans statistik. Så är inte fallet. Jag tycker att männens uttag av föräldraledighet är alldeles för lågt. Vill inte pappor vara hemma med sina barn!?
Själv tog jag ut drygt det dubbla mot snittet (om jag nu fattat beräkningsmodellen). Och det har gett mig oerhört mycket.
Antalet föräldradagar säger inte allt
Men uttaget av föräldradagar säger inte allt om hur jämställda vi är eller i vilken utsträckning männen prioriterar familjen. Helena Bergman vid Institutet för framtidsstudier och som har forskat om faderskap och familjepolitik säger så här till DN:
– Vi fokuserar väldigt mycket på de månaderna som familjen har föräldraledighet men glömmer tiden efter. Om målet är ökad jämställdhet bör vi titta mer på vem som går ner på deltid och hur fördelningen av arbetet ser ut i familjen.
Där får jag ta åt mig. I vår familj är det Camilla som har gått ned i tid för att Selma inte ska behöva vara på förskolan allt för långa dagar. Men å andra sidan är det den lösning som passar oss bäst för tillfället och inget säger att inte jag skulle kunna gå ned i arbetstid i ett annat läge.
